TOKYO MALIN

Hallå. 

Har precis (typ) packat klart allting och ska lägga mig och sova. Har totalpanik över precis allt just nu känns det som. Mest nervös är jag över allt bagage och att jag har så mycket saker jag vill ha med mig. Intalar mig själv att allt kommer gå bra men har drömt mardrömmar om att jag måste slänga saker ur mitt handbagage för att det är för tungt tex.

Så ja. Total panik och resfeber. Men sån är jag. 

Idag har varit en bra men lite stressig dag. Efter att jag vaknat så försökte jag packa det sista och kolla efter vad som ska med till Japan och vad som ska vara kvar hemma. Men hur fan packar man för ett år?! Det är riktigt svårt. Jag fick stå och välja bort många plagg och DET var inte lätt, ha ha... 

Vid 12 så kom min älskade Sara förbi och sa hejdå. Hon hade lite kläder här också att hämta. Jag älskar dig Sara. Kommer sakna dig riktigt mycket.

Efter att jag sagt hejdå till Sara så kom mamma och hämtade mig så åt vid sushi och dumplings till lunch. Mamma bjöd ;)

Efter maten tog vi bilen in till Hornstull/Zinkensdamm och hämtade upp bilderna som jag skickat på framkallning. Eftersom både är sjukt dåliga på att hitta så satt jag med GPSen i högsta hugg. Vi lyckades ändå köra fel men det var inte så farligt. Vi skrattade så tårarna rann. Det gör vi alltid när vi umgås bara vi och det kommer jag sakna. Vi har så jäkla kul.

Min önskan för "sista måltiden" var pannkakor och det fick jag :)

Min bror Axel och vår kära grobian Per var också här och käkade. Efter maten plingade det på dörren och utanför stod Åsa, Hasse och Emma med hundar. Det var en total överraskning att de kom och det var så underbart att få säga hejdå till dem. De hade med sig en kasse med massor utav bra tidningar och ett påskägg! Så underbart att få ett påskägg att ta med sig till Japan <3

När Åsa, Hasse, Per och Emma skulle åka så kom tårarna igen. Det här är mycket svårare än vad jag trodde. Nu låter det som att jag ska flytta för alltid eller gå bort, jag vet. Men ett år känns extremt långt när man ska säga hejdå till sina nära och kära. Kunde inte hålla tårarna inne. Älskar er min fina familj.

När jag hade tagit mig samman så åkte jag och mamma över till Sandra och Sofia i Larsberg med en cykel som jag har lånat av Sandra. Det var skönt för då fick jag en liten stund även att säga hejdå till dem. Mina två bästa vänner sen jag var 6 år gammal. Systrarna som jag kan åka hem till precis när jag vill och berätta allt för. Som har funnits så nära i 16 år ska helt plötsligt vara så långt bort. Här blev jag gråtig igen. 

Jag hann även säga hejdå till David en snabbis som även han bor i Larsberg. David är en min äldsta killkompisar som har funnits i mitt liv sedan sjuan på högstadiet. Även där, sjukt svårt att säga hejdå. 

Till mina vänner, familj och kollegor;

Jag hoppas ni förstår hur mycket ni betyder för mig och hur saknade ni kommer bli av lilla mig. Ha det bäst tills vi ses igen. Love u all! 

XOXO

Gråtig tjej